Jag har stämt om kvintonen! Numera har jag den i D A D A E, så att man kan daska till basen lite nu och då om man spelar i D eller A. Jättetrevligt! Har inte vant mig riktigt än bara så jag skryter lite väl mycket med det. Det blir nog bättre med tiden.
Funderar alltjämt på om jag borde byta huvudinstrument. Inte för att jag vet om det är möjligt men jag känner mig så mycket mera intresserad av fiolspel just nu. Dessutom ska jag la inte bli musiker så då vill jag ju lära mig mest av det som ger mig mest.

Idag är det höst, så jag skriver lite tänkte jag. Jag håller just nu på med att lära mig några låtar som jag och Siv ska spela på förhoppningsvis soliga klippor på Silverskär på lördag. Eller, jag lär mig stämmorna, vet inte ens hur melodin går. Jag behöver ännu plugga sångtext och hitta på några låtar till men det blir nog bra.
Simultant med det här spelar jag in en nyreparerad kvinton, alltså en femsträngad fiol som Jonas Borgmästars byggt, och det är så fruktansvärt angenämt! Vibrationer så inihelvete och helt plötsligt är inte C dur en död och tråkig tonart utan en klingande vacker sådan. Bra grej!

Och till råga på allt så flyttar jag på söndag. Hjälp! Jag hoppas att Arvika är snällt och att jag klarar av att ha sång som instrument igen, känner mig minst sagt ringrostig vad gäller sångkondition.

-God förmiddag! Du har kommit till framtidsministeriet, hur kan jag hjälpa dig?
-Hej, jo det är så att jag är en flicka på nitton år som just har insett att livet fortsätter även i höst och att ettåriga utbildningar heter så av en anledning; de varar enbart i ett år. Jag förstår inte varför vi ungdomar blir så dåligt informerade gällande vår skolgång. Nåväl, tydligen är jag vuxen nu och måste tänka själv och 'förverkliga mig själv'.
-Det är riktigt.
-Jag var rädd för det.
-Vi ska nog kunna reda upp det här ska du se. Jag ser här i din journal att du är student från Ålands Lyceum och för tillfället tramsar i ett år.
-Det stämmer ... eller vänta nu här!
-Efter trams brukar vi rekommendera hårda studier. Det är karaktärsbyggande och en bra förberedelse för det verkliga livet.
-Verkliga livet?
-Man kan inte spela fiol dygnet runt för alltid.
-Är det säkert det?
-Böcker och arbete är dina alternativ är jag rädd. Eller vidare trams förstås, men då finns det risk för att din världsuppfattning blir aningen förvrängd. Resten av befolkningen bryr sig försvinnande lite om supplementtoner och olika sorters tretakt, och det behöver ni vänja er vid. Så, har ni funderat på eventuella boplatser?
-Javisst, men jag har inte kommit så långt. Det finns ju inget ställe som inte har allvarliga fel. Tänk nu om jag fastnar i Sverige och vips så har jag glömt även den lilla skolfinska som jag redan bortförklarar som tosi huono i konfrontation med finskspråkiga. Sen är ju de flesta lite dummare i det landet också. På fastlandet finns de bästa universiteten för mig, men åh tänk om jag aldrig tar mig med de långa färjturerna över till grannlandet och förlorar alla svenska vänner och all musik jag tramsat till mig nu? Det är dyrt i Finland också. Men fint. Fast det är det ju i Sverige också. Men blått. Och så finns ju resten av världen också! Herre min je, etthundranittioen länder till att göra små listor med för och nackdelar om! Jag måste sätta igång. Få se nu, Albanien, vad finns där...
-Vi verkar inte komma så långt på den här punkten idag. Mitt förslag är att du gör en omfattande framtidskalkyl och däri även tar i betraktande din privatekonomiska situation, dina språkkunskaper, intressen och egen uppfattning om begränsningar och tillgångar i din person. Sen ringer du mig igen.
-Du det låter ganska mastigt det där... Finns det ingen enklare väg?
-Tja, du kan ju låta bli att tänka på det också. Skita i det. Se vad som händer. Chilla.
-Där sa du något! Har ni någon litteratur på ämnet?
-Självklart. Jag skickar ett gäng broschyrer med posten.
-Utmärkt. Ja, tack då!
-Tack och hej!
-Hej.

Publicerad i Nya Åland den 4.3.2011

Det är år 2011 nu, har ni märkt det? Nytt år, nytt decennium för tusan och alla ska vi bli nya människor, inte sant? Överallt tar folk tag i sina liv, börjar om och köper gymkort och flyttar och köper kokböcker med nyaste dieten och bestämmer sig för att i år, i år ska det bli av för man kan ju inte vara kvar som man var förut, vara gammal när allt annat är nytt. Visst är jag likadan, men jag tror att jag har fattat hur jag vill ha mitt 2011 nu. Jag ska strunta i allt vad nyårslöften och sånt trams heter och istället anamma mitt livs första motto. Jag stjäl det av min kära skolkamrat Idun Hansen som i somras höll en fotoutställning med titeln ”Det är minst lika skönt att vara sann som att känna sig snygg”. Så får det bli!
Att vara sann i mitt sätt; aldrig försöka verka häftig eller nonchalant utan att sprudla, intressera sig och entusiasmera. Sann, och i alla situationer stå för samtliga märkliga böjelser jag har – som vi vid det här laget vet är de ganska många – för jag är ju en nörd och vad kan jag göra åt det? Att vara sann; att aldrig någonsin försöka vara fin eller vän eller ljuv bara för att flickor ska vara sådana utan härja, vråla, öla, hångla för sån är jag. Jag ska vara sann i mitt språk och svära hur mycket jag vill, jo till och med i tidningen för det behövs tycker jag. Vara sann i mitt språk och aldrig dumma ner det för det är att underskatta folk. Det finns ordböcker!
Att vara sann får för mig innebära att alltid svara när jag vet eller tror mig veta, hur många besserwisserpoäng det än ger mig och hur sjukt specifik kunskap det än handlar om, samt alltid fråga när jag inte vet alls, hur dum jag än må framstå. Sann blir att festa osminkad men städa i läppstift, att dra på den där underkjolen fast den är enorm och aldrig bära jeans. Jag ska vara sann inför mig själv liksom för andra; jo Ida du behöver gå ut och gå och sen öva fiol idag, nej det är inte en bra idé att se på film ikväll ockå. Sann genom att alltid säga ifrån om jag inte håller med, kräva rättvisa och själv vara rättvis och i alla lägen visa vad jag tycker. Husfriden kan faktiskt ta sig.
Ska ni inte hänga på, va? Tänk vad skönt det skulle vara att i år inte hålla på och springa omkring för att bli någon ny – du är ju redan en så vad är meningen med att byta? Sluta att gömma konstiga intressen bakom likriktad yta, sluta att vara avmätt och vanlig och cool och var en uppspelt tönt istället. Ful, entusiastisk och smart hade jag tänkt vara. För det är ju faktiskt minst lika skönt att vara sann, som det är att känna sig snygg.

Publicerad i Nya Åland den 14.1.2011

jahaja Ida nu när det är nytt fint år och sådär och du får komma tillbaka till Malung om endast fyra dagar, då kan det väl inte finnas något att oroa sig för va?

nej då, inte alls. FÖRUTOM ATT JAG INTE HAR EN ANING OM VAD SOM SKA HÄNDA I HÖST OCH SNART MÅSTE MAN SÖKA OCH BOSTADSKÖ BORDE MAN HA STÅTT I I FEMTON ÅR PÅ FÖRHAND MEN ANNARS KÄNNS DET RÄTT LUGNT

-att det nu är 2011
-att jag inte fick lunginflammation i natt
-världen
-att jag varit borta från Malung i 15 dagar och saknar det så djävulskt
-jag
-att hela åland verkar vara förkylt samtidigt
-snälla personer som berömmer en på krogen och på sina bloggar (fin Ida!)

Inte så mysko:
-att jag varit borta från Malung i 15 dagar och saknar det så djävulskt

hej

Det är bara en vecka kvar till julafton! Helt galet men fantastiskt för en endast någorlunda tillfrisknad julnarkoman. Eftersom jag aldrig känt någon med större julintresse än mitt har jag dragit den självklara slutsatsen att jag får bestämma hur saker och ting ska gå till. Märkligt nog verkar inte världsordningen vilja lyda mig på alla punkter, men vänta bara! Tids nog infaller nog den perfekta julen.
Det första kåseriet jag medverkade med här i Nyan skrev jag som praoelev, och det handlade om mina drömmars julvärd. Den där som sitter i fåtölj i SVT 1 hela julafton, ni vet. Färgad av min barndoms ständiga sittare Arne Weise prisade jag de mysiga farbröderna och uttryckte min skepticism mot allt för unga, hippa värdar. Gissa om jag satte i halsen när jag läste att snöret till sportkommentator André Pops kommer att inta fåtöljen i år! Vad hände med mina förslag så som Claes Eriksson, Gösta Ekman och Helge Skoog? Det är nästan så man kunde tro att Eva Hamilton inte läst min spalt.
Några som däremot har lyssnat uppmärksamt är meteorologerna, verkar det som. Efter år av tramsiga jular med bar mark och ibland till och med regn börjar de äntligen leverera! Smällkallt redan vid lilla jul och snö snö snö, så ska det såklart vara. Nu ska jag bara uppfinna lite självskottande skyfflar så blir alla nöjda och glada.
Julkalendern på TV har de senaste åren börjat bättra sig något, men jag förstår fortfarande inte varför de inte nappat på mitt råd att bara varva Plåstrets pirat-TV från 1994 och Mysteriet på Greveholm från 1996 vartannat år. De går inte att överträffa så varför ens försöka? Jag är inte heller nöjd med all stress som plågar så många den här tiden på året. En lugn och fridfull jul borde ju år 2010 vara självklar i alla hem men tyvärr verkar så inte vara fallet. Jag återkommer när jag funnit lösningen på detta problem.
Jorå, det finns mycket att förbättra och drömma om men ska jag vara ärlig stör julens eventuella brister mig försvinnande lite. Det må vara att förråda mitt forna julfascistiska jag, men den 24e december antar min annars så skarpa blick ett lite halvluddigt rött skimmer och det enda som finns är grandoft, varma tofflor, julfred, stjärnor och tro, hopp och kärlek i fönstret, skinkmackor, familj, amerikanska plastiga julsånger, hyacinter, tejp och papper och känslan just som man kliver ut i kylan efter midnattsmässan och andas in och känner att nu, nu är det jul. ”Stor fröjd åt eder bådar jag, stor fröjd åt alla ty idag är Kristus födder vorden. Pris vare Gud i höjdene, frid vare ock på jordene, och människor god vilje.”
Men nästa år är det tamejfan bäst att en mysgubbe blir julvärd! Annars får jag giva dem på moppo.

Publicerad i Nya Åland den 17.12.2010

Vad tänker ni när jag säger ordet folkmusiker? Fundera en stund och ös på bara. Vilken sorts människa ser du framför dig? Jag lovar att du har rätt. Finns det något finare än att få sina fördomar bekräftade? Ack så skönt det är att slippa ifrågasätta eller ha öppet sinne – världen är ju helt klart svart och vit! Efter att i många år ha försökt undvika ett allt för enspårigt leverne har jag nu gett efter totalt. Låt mig sprida stereotypins evangelium!
Jag bor som bekant numera på Malungs folkhögskola i västra Dalarna, där jag går en ettårig kurs i folkmusik på fiol. Här går runt 50 elever varav de flesta är mellan 18 och 25 år och det är inte direkt någon varierad skara vi talar om - uniformen består av lusekofta, folkdräktssjal, haremsbyxa alternativt mammas jeans från 90-talet, valfri mössa och näbb- eller gummistövel. Härom sistens lade vi vantarna på ett klassfoto från 1981 här på skolan och fnissade retsamt åt det en stund tills vi insåg att vi faktiskt ser exakt likadana ut själva. Samtliga killar har skägg, tjejerna snusar och håret färgas antingen med henna eller tovas till dreadlocks. På väg till butiken kunde jag och några klasskamrater höra ett gäng småkillar säga till varandra om oss:
-De där är nog från folkhögskolan. Alla ser ut sådär på folkhögskolan!
Det är förresten inte bara utseendemässigt som vi beter oss stereotypt här på skolan, om ni trodde det. O nej, här finner vi knappt diversitet på något plan alls. I början på hösten var svensk politik ett av de hetaste samtalsämnena och man fick varje dag fascineras av hur diskussioner där alla är rörande överens kan bli så pass hetsiga. Det predikades eldigt för redan frälsta och på valvakan i september rådde sedan självmordsstämning. I min klass är 2/3 vegetarianer, alla handlar ekologiskt och bär hem i tygkassar eller Fjällrävens Kånkenryggsäckar och ingen tar av snabbkaffet eftersom det är producerat av Nestlé. Man liftar till festivaler om somrarna och till fest är det redig pilsner, brännvin och låtar i A-dur som gäller.
För det är ju fiolen som är vår största sammanfogande länk. I över trettio år har Sveriges folkmusikungdomar kunnat komma och bo i den här lilla hålan för att gräva ner sig i fiolspel och tradition, och graden av nördighet bland eleverna är minst sagt intakt. De stunder man inte håller i fiolen övas det istället på att spela mentalt eller rabbla skalor och som kvällsläsning lånas enorma notböcker. Filmkväll innebär rotande i videoförråd efter de äldsta filmningarna av gamla spelmän man kan hitta för att därefter analysera arslet av gubbarnas stråkföring och sekundering. Pål Olle, Pekkos Gustav och Hjort Anders var minsann inga stofiler, de var rockstjärnor!
Visst kan det vara fint med mångfald, men om det är något jag lärt mig här är det att all konformitet inte är av ondo. Vidga vyerna kan man göra sen, och tänk så vilsamt det är för er! Jag är allt ni tror att jag är, och mer. Så slipper ni fundera på det.

Publicerad i Nya Åland den 12.11.2010

Vi har börjat ha filmvisning i vårt klassrum om kvällarna. Förjäkla nice är det med projektor och duk och högtalarsystem och madrasser och fåtöljer. Särskilt på söndagar, vad nu det sen kan bero på. Hittills har vi hunnit med:
-Rasmus på luffen
-God natt, herr luffare
-O brother where art thou
-Ingen bor i skogen (hela säsongen!)
-Fråga Anders och Månd (halva säsongen!)
-Being John Malkovich

den sista såg vi nyss och jag är helt mindfucked och lite ledsen. men den var bra!

kan tillägga att jag tycker att Fleet Foxes är ett tråkigt band. Prrrovocerrande va? jovisst serru