Näverberg!! 

tvättpulver

multivitaminer 

(detta trots fem apelsiner, två bananer, åtta äpplen, vitaminbrus, d-vitaminer) 

aldrig mera socker

jaha. 

 

Idag är det höst, så jag skriver lite tänkte jag. Jag håller just nu på med att lära mig några låtar som jag och Siv ska spela på förhoppningsvis soliga klippor på Silverskär på lördag. Eller, jag lär mig stämmorna, vet inte ens hur melodin går. Jag behöver ännu plugga sångtext och hitta på några låtar till men det blir nog bra.
Simultant med det här spelar jag in en nyreparerad kvinton, alltså en femsträngad fiol som Jonas Borgmästars byggt, och det är så fruktansvärt angenämt! Vibrationer så inihelvete och helt plötsligt är inte C dur en död och tråkig tonart utan en klingande vacker sådan. Bra grej!

Och till råga på allt så flyttar jag på söndag. Hjälp! Jag hoppas att Arvika är snällt och att jag klarar av att ha sång som instrument igen, känner mig minst sagt ringrostig vad gäller sångkondition.

Det är år 2011 nu, har ni märkt det? Nytt år, nytt decennium för tusan och alla ska vi bli nya människor, inte sant? Överallt tar folk tag i sina liv, börjar om och köper gymkort och flyttar och köper kokböcker med nyaste dieten och bestämmer sig för att i år, i år ska det bli av för man kan ju inte vara kvar som man var förut, vara gammal när allt annat är nytt. Visst är jag likadan, men jag tror att jag har fattat hur jag vill ha mitt 2011 nu. Jag ska strunta i allt vad nyårslöften och sånt trams heter och istället anamma mitt livs första motto. Jag stjäl det av min kära skolkamrat Idun Hansen som i somras höll en fotoutställning med titeln ”Det är minst lika skönt att vara sann som att känna sig snygg”. Så får det bli!
Att vara sann i mitt sätt; aldrig försöka verka häftig eller nonchalant utan att sprudla, intressera sig och entusiasmera. Sann, och i alla situationer stå för samtliga märkliga böjelser jag har – som vi vid det här laget vet är de ganska många – för jag är ju en nörd och vad kan jag göra åt det? Att vara sann; att aldrig någonsin försöka vara fin eller vän eller ljuv bara för att flickor ska vara sådana utan härja, vråla, öla, hångla för sån är jag. Jag ska vara sann i mitt språk och svära hur mycket jag vill, jo till och med i tidningen för det behövs tycker jag. Vara sann i mitt språk och aldrig dumma ner det för det är att underskatta folk. Det finns ordböcker!
Att vara sann får för mig innebära att alltid svara när jag vet eller tror mig veta, hur många besserwisserpoäng det än ger mig och hur sjukt specifik kunskap det än handlar om, samt alltid fråga när jag inte vet alls, hur dum jag än må framstå. Sann blir att festa osminkad men städa i läppstift, att dra på den där underkjolen fast den är enorm och aldrig bära jeans. Jag ska vara sann inför mig själv liksom för andra; jo Ida du behöver gå ut och gå och sen öva fiol idag, nej det är inte en bra idé att se på film ikväll ockå. Sann genom att alltid säga ifrån om jag inte håller med, kräva rättvisa och själv vara rättvis och i alla lägen visa vad jag tycker. Husfriden kan faktiskt ta sig.
Ska ni inte hänga på, va? Tänk vad skönt det skulle vara att i år inte hålla på och springa omkring för att bli någon ny – du är ju redan en så vad är meningen med att byta? Sluta att gömma konstiga intressen bakom likriktad yta, sluta att vara avmätt och vanlig och cool och var en uppspelt tönt istället. Ful, entusiastisk och smart hade jag tänkt vara. För det är ju faktiskt minst lika skönt att vara sann, som det är att känna sig snygg.

Publicerad i Nya Åland den 14.1.2011

-att det nu är 2011
-att jag inte fick lunginflammation i natt
-världen
-att jag varit borta från Malung i 15 dagar och saknar det så djävulskt
-jag
-att hela åland verkar vara förkylt samtidigt
-snälla personer som berömmer en på krogen och på sina bloggar (fin Ida!)

Inte så mysko:
-att jag varit borta från Malung i 15 dagar och saknar det så djävulskt

hej

Vad tänker ni när jag säger ordet folkmusiker? Fundera en stund och ös på bara. Vilken sorts människa ser du framför dig? Jag lovar att du har rätt. Finns det något finare än att få sina fördomar bekräftade? Ack så skönt det är att slippa ifrågasätta eller ha öppet sinne – världen är ju helt klart svart och vit! Efter att i många år ha försökt undvika ett allt för enspårigt leverne har jag nu gett efter totalt. Låt mig sprida stereotypins evangelium!
Jag bor som bekant numera på Malungs folkhögskola i västra Dalarna, där jag går en ettårig kurs i folkmusik på fiol. Här går runt 50 elever varav de flesta är mellan 18 och 25 år och det är inte direkt någon varierad skara vi talar om - uniformen består av lusekofta, folkdräktssjal, haremsbyxa alternativt mammas jeans från 90-talet, valfri mössa och näbb- eller gummistövel. Härom sistens lade vi vantarna på ett klassfoto från 1981 här på skolan och fnissade retsamt åt det en stund tills vi insåg att vi faktiskt ser exakt likadana ut själva. Samtliga killar har skägg, tjejerna snusar och håret färgas antingen med henna eller tovas till dreadlocks. På väg till butiken kunde jag och några klasskamrater höra ett gäng småkillar säga till varandra om oss:
-De där är nog från folkhögskolan. Alla ser ut sådär på folkhögskolan!
Det är förresten inte bara utseendemässigt som vi beter oss stereotypt här på skolan, om ni trodde det. O nej, här finner vi knappt diversitet på något plan alls. I början på hösten var svensk politik ett av de hetaste samtalsämnena och man fick varje dag fascineras av hur diskussioner där alla är rörande överens kan bli så pass hetsiga. Det predikades eldigt för redan frälsta och på valvakan i september rådde sedan självmordsstämning. I min klass är 2/3 vegetarianer, alla handlar ekologiskt och bär hem i tygkassar eller Fjällrävens Kånkenryggsäckar och ingen tar av snabbkaffet eftersom det är producerat av Nestlé. Man liftar till festivaler om somrarna och till fest är det redig pilsner, brännvin och låtar i A-dur som gäller.
För det är ju fiolen som är vår största sammanfogande länk. I över trettio år har Sveriges folkmusikungdomar kunnat komma och bo i den här lilla hålan för att gräva ner sig i fiolspel och tradition, och graden av nördighet bland eleverna är minst sagt intakt. De stunder man inte håller i fiolen övas det istället på att spela mentalt eller rabbla skalor och som kvällsläsning lånas enorma notböcker. Filmkväll innebär rotande i videoförråd efter de äldsta filmningarna av gamla spelmän man kan hitta för att därefter analysera arslet av gubbarnas stråkföring och sekundering. Pål Olle, Pekkos Gustav och Hjort Anders var minsann inga stofiler, de var rockstjärnor!
Visst kan det vara fint med mångfald, men om det är något jag lärt mig här är det att all konformitet inte är av ondo. Vidga vyerna kan man göra sen, och tänk så vilsamt det är för er! Jag är allt ni tror att jag är, och mer. Så slipper ni fundera på det.

Publicerad i Nya Åland den 12.11.2010

kan tillägga att jag tycker att Fleet Foxes är ett tråkigt band. Prrrovocerrande va? jovisst serru

I onsdags fyllde jag nitton år. Tack för gratulationerna! Asch, inte hade ni behövt skicka så fina presenter! Tack. Tack! Ni är för gulliga. När jag blev arton hade jag längtat ihjäl mig efter min födelsedag av många anledningar och även nu kunde jag känna av en stark lust till att få vara just nitton år – det låter ju så himla snyggt. Jag har väldigt klara bilder av hur olika stadier i livet kommer att te sig och vissa verkar bli trevligare än andra. Vill ni höra?
I Sveriges radios program ”Spanarna” förutspådde en panelmedlem en gång att i framtiden, då kommer evolutionen ha sett till att alla människor slutar åldras när de blivit tjugotre år. Det är helt enkelt åldern över alla åldrar och jag kan inte annat än hålla med. Man är tydligen i livets fysiska och psykiska toppform, har precis kommit ut i arbetslivet och får gå på även de klubbar i Stockholm som har 23 års åldersgräns, det finns ingen hejd på finheterna. Enligt min erfarenhet är man också jävligt vass på fiol i den åldern så jag kan knappt bärga mig.
Vid trettiotvå ser jag framför mig ett hus, barn och så trägolv med breda plankor. Stödhjul på grusväg, heltidsjobb och minst två hundra julkort att skriva. Man är vuxen på riktigt, snyter sin egen näsa men har inte hunnit få helgrått hår – hoppas jag i alla fall. Min genpool bådar inte så väldigt gott där kanske.
Det finns några riktiga tråkåldrar också, som inte ger någon som helst inspiration till fantasin. Vad sker till exempel när man är fyrtiosex, femtioett eller tjugonio? Hur grått som helst men jag antar att man måste genomleva de åren också. Mer nervkittlande är det med år som fyrtiofem, trettionio eller femtio, då det känns som om livet antingen tar fart eller går åt helvete. Man kan inte veta så noga och det är just det som är tjusningen.
Mest längtar jag nog ändå efter en ålder så hög att det inte alls är säkert att jag kommer dit. Åttioett, till exempel. Då ska jag sedan länge ha slutat bry mig om nån tycker att jag är osympatisk, jag ska sparka in till stan i yllekappa och fem meter sjal om hals och axlar för att köpa fil och jag ska sjunga fula sånger med min tantröst precis som på traditionsinspelningar. Alla mina gamla vänner får komma på besök i min lilla stuga men bara om de tar med sig instrument, sticksöm och torkar fötterna ordentligt på granriset vid trappan.
Det kommande året då? Många tycker att det inte är en så speciell ålder jag nu trätt in i. Vid arton får man körkort och internetbank och slipper ha skrämselhicka när man passerar dörrvakter, tjugo fyllda får man köpa öl i Sverige men vad föräras nittonåringen? Bilderna jag får är de från Wahlströms ungdomsböcker, där tjejen i jeans och axellångt hår som ägde hästarna, löste mysterierna eller bara ställde till det ofta var nitton år. På något vis nästan-vuxen på ett mycket finare sätt än den nyligen myndiga Ida, 18 år och med en helt annan pondus. Och så låter det faktiskt himla snyggt.

Publicerad i Nya Åland den 1.10.2010